Vad som är värst?

Att ingen ser. Vilket skal jag är. Du är. Vi är. Echo.Echo.Echo.

Ingen ser. Mig.

Ingen känner. Mig.

Det är värst. Att finnas men inte vara.

Att vara. Men inte finnas.

Han tittar på sig själv i spegeln. Ser ett monster. Känner sig som ett monster. Känner sig så fel, så ful, så äcklig. Det känns som att han växer inför sin egen kritiska blick, hur han expanderar tills han inte längre får plats i spegeln. Han är för stor för spegeln. För äckligt stor.

 

Inga kläder har han på sig. Inte en tråd. Ett tjockt lager av fett borde väl räcka, egentligen. Fett som dallrar när han lyfter en arm för att titta på den mer ingående. Fett som äter upp honom utifrån och inifrån och tar upp varenda tanke han tänker.

 

Lampan lyser starkt från taket, reflekteras i helfigursspegeln som är för liten för att hans enorma kropp ska få plats. Han vill skada sig själv. Skära bort det som inte ska vara där, slita med bara händer för att bli av med det tunga som får siffrorna att rusa till alldeles för höga nummer. Det trycker i bröstet, händerna knyts till hårda nävar som vill krossa spegelbilden som hånfullt skrattar åt honom. Han vill att blodet ska rinna av alla sår de tusentals krossade skivorna av glas orsakat. Kniper ihop ögonen, hårt, så att det blixtrar i regnbågens färger och blir svart. Öppnar dem igen, möter sin egen kalla blick. Svarta ögon som stirrar på honom och han ser sig själv förvandlas till det där monstret som ständigt förföljer honom.

 

Rösterna ekar i huvudet. De skriker på honom. Allt är så jävla fel. De plockar på hans uppmärksamhet, får honom att granska varenda millimeter av sin kropp som är Guds misslyckade försök att skapa en människa. Han känner sig inte som en människa, han känner sig som en hög av fett som bara blir större och större och större.

 

Han behöver något vasst. Något som kan lindra den där smärtan som ligger bakom varje andetag. Han behöver få känna sig levande igen, få känna att något stämmer i honom. Riktiga människor blöder när de skadar sig, han blöder också när något skär in i huden och det gör att illusionen han skapar blir mindre verklig. När rött väller ur honom, pärlar sig nerför hans hud, då känns det som att han lever och som att en del av det där monstret i honom försvinner.

 

Det finns inget vasst i närheten. Inget alls. Han blir desperat. Måste ha något, nu. Rösterna skriker mer på honom, skriker att han är värdelös och misslyckad. Att han är så fel någon kan bli. Att han måste bli bättre, på allt, måste sträva ännu mer efter perfektion. Han vet inte vad perfektion är lika med, han vet ingenting, han vet bara att han måste kämpa för att tillfredsställa det som skriker i honom. Måste. Måste. Måste. Annars kommer han att dö, världen kommer att dö.

 

Han slår på sig själv. Med hårda nävar, slår allt vad han kan. Känner smärtan under huden, på magen, på benen, på bröstet. Fortsätter slå, hårdare. De vill att han ska slå hårdare, de säger att han måste ta i ännu mer. Han vill skrika åt dem att hålla käften, men han vågar inte. Han vet inte vad de skulle göra med honom om han sa emot. Det går inte att säga emot, de har kontrollen, de säger åt honom vad han ska göra. Naglarna river mot låren, långa röda rispor. Han trycker så hårt han kan, sjunker ihop på golvet i en hög av fett som bara fortsätter att dallra, och dallra, och dallra.

 

Hårt trycker han armarna mot magen, precis på rätt sätt. Det finns inget i honom som kan komma upp, men han fortsätter att trycka, hulkar, känner tårarna mot kinderna, känner hur näsan fylls av snor, hur saliven rinner till. Sura uppstötningar av galla, och ögonen som blir rödare och hur tårarna bara fortsätter att rinna. Krypande på alla fyra tar han sig in till badrummet, kramar toalettens kalla porslinskanter medan han häver upp ingenting. Trådar av slem rinner från hans mun, snoret droppar, tårar väter ner hela hans ansikte. Han skakar, hela kroppen darrar. Han fryser så. Det är så kallt.

 

Kan ingen komma och rädda honom nu? Kan ingen ta honom härifrån? Kan ingen för i helvete ta slut på det här nu?

 

Kaklet är så hårt mot hans ben, det bränner av alla rivmärken, pulserar i huvudet. Han vill inte mer. Han vill inte mer. HAN VILL INTE MER. Känner hur kraften i honom bara försvinner, hur han blir så matt. Hur allt bara rinner hur honom och han lägger sig rakt ner på golvet med armarna hårt virade runt benen. Ögonen klipper, han blir så trött, han skakar så. Kan inte sluta skaka. Ångesten greppar hela honom, virar sitt starka grepp runt honom och får honom att hata sig själv ännu mer. Han hatar varenda kvadratmillimeter av hela sin kropp, känner en sån stark avsky för sig själv att illamåendet väller upp igen. Han hulkar, känner mer galla i munnen, spottar ut rakt på golvet och kniper ihop ögonen ännu mer. Pendlar mellan medvetslöshet och krampaktiga panikattacker. Lyssnar på de förbannade rösterna i huvudet som fortsätter skriker hur värdelös han är. Så värdelös. Så misslyckad. Så absolut fel man bara kan bli. Han förtjänar inte att leva. Han förtjänar inte att andas. Han är för fet, ful, äcklig och patetiskt misslyckad för att förtjäna en plats på den här jorden.

 

Med ett darrande andetag känner han medvetslöshetens svarta dvala fånga in honom och befria honom. Äntligen en stund av tystnad.

ligger i min säng med varma fötter och kalla armar och skrynkligt lakan och datorljus mot svart natt. tänker att ett liv ska få plats i en resväska och att Paris ska rymma hela mig. vill dricka rött vin och dingla med benen från eiffeltornet och ha baguette i väskan och måla röda ränder på vita tröjor och aldrig sluta gå i mina kängor. snart. snart snart snart. ett liv, mitt liv, ingens liv, ska packas ned och förflyttas och startas om.

jag är rädd.

jag är rädd.

det är en sådan känsla som äter upp en men som ändå är bra? som konsumerar hela existensen med sin egen närvaro men ändå inte förstör. som finns och som ska finnas och som aldrig borde försvinna.

hon sa det till mig och log inte men såg glad ut ändå. så la hon sin hand över min och det blev varmt och hennes blå ögon sa mer än de ord hon alldeles nyss slingrat runt mig.

och när jag ligger här är det din hand på min rygg jag bryr mig om och det finns ingenting annat att andas än det syre du tar från mig. du sover och din hand bränner ändå för du har värme över till mig oavsett vad. och det är precis det som gör första höstdagen till sista sommardagen och luften du andas till min. för det är så. det är så. säg mig att det är så?

Jag vet att den här är gammal. Och att fler av er läst

den förut... men jag tycker om den så mycket så den måste finnas här.

 

Hon sitter på fönsterbrädan. Med benen hängandes utanför och månen som sprider silver över staden. Miljoner av stjärnor sträcker sig över himlen, stjärnor som borde ge en känsla av hopp, en känsla av frihet, men som för längesen dömdes till ingenting. Hennes ord när hon sa hur stjärnor förvillar mänskligheten in i en dvala, när hon beskrev hur de lurat henne att tro, finns inlåsta i mitt hjärta. Det var då hon försvann.

 

Blont hår faller över hennes rygg. Rufsigt och oborstat, kortklippt högst upp och topparna hänger i tester. För mycket hårspray, men sånt skrattar hon bara bort. Hon vill vara fin, säger hon alltid när jag studerar hennes ritual framför spegeln, hon vill visa världen sin skönhet.

 

Jag står stilla en stund och undrar hur länge hon kommer att sitta där. Fingrarna som krampaktigt håller i fönsterkarmen och överkroppen som sakta lutas längre och längre ut. Om det handlar om sekunder eller år. Ovissheten gnager.

 

”Ska du stå där länge?” Frågar hon utan att röra sig.

 

Tills evigheten tar dig från mig.

Mina steg över golvet får golvplankorna att knarra. Månen lyser som en gloria runt hennes huvud och jag lutar axeln mot väggen bredvid fönstret för jag får inte röra henne. Det är kallt ute, och hundratals meter ner låter ljudet av en stad som aldrig sover. Hon andas häftigt men det syns inte, jag vet det ändå. Hennes andedräkt borde färga luften runt henne vit, men det gör den inte.

 

”Jag vill falla,” säger hon och jag ryser vid ljudet av hennes röst.

 

Du faller redan.

Hon lutar sig längre ut och hennes fingrar vitnar mer. Jag kommer ihåg när vi låg på gräset och hittade på historier om molnen som flöt förbi. Det som såg ut som en sköldpadda som var jagad av en bläckfisk med för få armar. Och jag kommer ihåg alla de gånger vi satt på tunnelbanan och viskande berättade historier om människorna runt omkring oss. Jag känner fortfarande hennes andedräkt mot mitt öra, varm och full av skratt.

 

”Jag släpper taget nu,” viskar hon.

 

Du släppte taget för länge sen.

Hon suddas ut i kanterna. Konturerna blandas med den nattsvarta himlen och det dunkla här inne. Jag vill sträcka ut en hand och dra henne till mig, men jag får inte. Jag vill säga att hon ska stanna hos mig, men det fungerar inte så. Det var längesen hon försvann, och det var längesen jag hade chansen att få hålla henne tätt intill mig.

 

”Jag älskar dig,” säger hon så tyst att jag knappt hör samtidigt som hon löses upp till ingenting och mina ögon fylls av sorg som inte vill förvandlas till tårar.

 

Hon sitter inte i fönstret med benen utanför kanten. Hon kan inte le mot mig annat än på papper. Hon kan inte ta min hand och springa längs med gatan för att komma undan regnet. Det är för sent.

 

”Jag älskar dig också.”

 

Min röst är en viskning när jag stänger fönstret. Jag huttrar till och lutar pannan mot det kalla glaset en sekund innan jag går tillbaka till sängen och gräver ner mig i täcket igen. I mitt minne kommer hon att fortsätta sitta på den där fönsterbrädan och skratta åt livet som inte var tillräckligt för att hålla henne kvar.

Hon har en bild på sin vägg när han ser ut precis sådär. En förstorad bild av de där ögonen som vilset söker efter svar, som är på gränsen till desperata. Hon vet vad han tänker, hon känner det i varenda cell i hela kroppen. Bilden på hennes vägg är ett fruset ögonblick förevigat med ett knappklick. Personen framför henne är levande och så mycket bättre än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon kan inte låta bli att le.

För snart är han hennes.

Till Jasmin. För att du är en sådan person som gör världen vacker.

 

Hon med röda läppar

hjärtan

på benen och

ett arkiv av bilder även

Du

kan känna

 

Hon som ger sitt

hjärta

till de som inte ätit det

gift

som förblindar bara

Dig

trots att du ändå aldrig skulle se

 

Hon som finns och som

andas

och som älskar och som

ser och som vill

och som

skriver

för att det är precis så

Du ska vara

 

Hon som är

för att hon

är

lika fin

som de hjärtana

hon delar ut till

Dig

 

 

Jag har skrivkramp. Eller skrivblockad kanske den mentala spärren kallas.

Duär en ångestklump i form av deg. En jäst deg med mjuka kanter som sjunker in när man trycker på dem. Vad en digital makapär bedömmer är viktigare än lycka i magen, för konstgjorda virvelstormar leker älskvärd när digital makapär visar rätt. Om en krumelor går över sitt förnuft och dansar över tusen mörka hav blir en virvelstorm arg och kastar in dig i ögat där allt är tyst. Där är bara du och dem. Tillsammans. Utan att samarbeta. Du och klumpen av jäst deg med svarta kardemummakorn är ett, och det är ditt fel som inte får digital makapär att förvandla fotspår till luft. Skylla sig själv tillsammans med virvlande krumelurer som ställer livet på kant.

Ramla. Och blås bort.

Då är du bra.

Skära ut det som är fel.
Hänga upp det på väggen
och låta själar skratta.

Spy ut det som är äckligt.
Låta det ligga på golvet
under det trasiga som hänger.

Le så stort att allt gör ont.
För när det slutar kännas
är man död.

Och vem vill egentligen
dö.

Jag vill?

Äta upp det ingen vill ha.
För allt är för mycket och
platsar i dig.
Sen skära och sen spy och
sen le och sen aldrig dö. Aldrig
någonsin
dö.

För vem vill det.

Inte jag?

jag ska bli kär i paris och kedjeröka smala cigaretter på din takterass och dricka björnbärsrött vin med eiffeltornet i horisonten och ha baguetter i väskan och smaka på din mun i en park full av blommande körsbärsträd (även om jag inte tänker vänta ända till våren på dig). och så ska jag spara den här platsen till dig och bara dig. lovar att den finns åt dig när du tänker dyka upp, okej?

Du är en pusselbit med avklippta kanter som inte platsar in någonstans för alla andra har former men du är bara rak?

(Jag fick i uppgift att skriva om Framtiden. Så här har ni mig, inte någon påhittad karaktär eller påhittade tankar. Detta är jag. Därav de suddade delarna, they're just a bit too private)

Jag tänker för mycket. Känner för mycket. Vill ha en on-off-knapp. Så det kan ta slut nån gång. Eller börja, kanske är vad det borde göra?