Du sitter i ditt rum och hatar dig själv. För när alla andra är fina är du fortfarande ful. Ibland frågar du varför men oftast är det bara så det är. Frågar någon ”hur är det?” svarar du alltid ”bra”, men hade någon stannat upp och frågat en gång till hade ditt plastiga leende runnit undan med maskarafärgade tårar.  Du är inte bra på något, inte ens på att förhindra att någon råkar skymta den riktiga du bakom sprickorna i glasbubblan som hindrar dig från att leva. Du är verkligen inte bra. På något alls.

Du vet att ögon följer dina steg vart du än går. Du vet att de ser precis det du själv ser i spegeln och det du hatar mer än att frestas av att köpa med dig en brownie på väg hem från skolan. Det är när du gör det som du trycker fingrarna i halsen och hoppas att ljudet av duschen dränker det som inte ska höras. Om du såg dig själv på stan hade du rynkat på näsan och undrat hur en så hemsk person kunnat med att visa sig utanför tryggheten ett hems fyra väggar ger. Det är mycket du vet, du som aldrig ger dig själv uppskattning för något annat än hur väl du lyckas dölja ditt inre kaos.

Du möter aldrig någons blick och du tänker mer på hur du ska kunna gömma dig bakom luft än att lyssna på vad folk säger till dig. Om de säger något alls. Det finns ingen som vill prata med dig eller bry sig om dig. Du är för fel för det. Ordet ekar alltid i ditt huvud. Du är fel och fel och fel. Din spegelbild förföljer dig vart du än går, precis som hatet jagar dig i dina mardrömmar om natten. De som får dig att kväva skrik i kudden och hellre omslutas av fukten utomhus än att ligga kvar vaken och kallsvettig i en tom säng.

Du vill vara men du vill sluta existera. Du undrar när du ska börja leva men du dog för längesen. Är det du som drog nitlotten i Guds lotteri eller missade du någon väsentlig poäng när livets manual delades ut? Du är ensam och det är hela världen mot enbart dig. Dina tankar är dina och ditt liv är ditt, ingen får veta, ingen får se.

Vill du veta en hemlighet? Ensam är precis vad du är och kommer att förbli.