Finns det något finare än att se en man lysa upp när hans nyss födda barn kommer på tal? That smile can't be anything but truly genuine, and that child can't be anything but truly happy to have such a father.

”Vet du om att jorden kanske överlever solens död?”

 

Tom tittar på sin bror, lyfter blicken från gitarren och låter fingrarna stanna till ett ögonblick innan han fortsätter leka med strängarna. De bildar en svag melodi, formar ljud som letar sig in i rummets alla vrår. Han tittar ner på händerna igen, orkar inte se på Bill. Se på det förstörda som ligger där i soffan mittemot honom.

 

”De har hittat en planet som överlevde sin stjärnas död.”

 

Tom hummar något, fortsätter spela, tittar ut genom det stora fönstret och ser en gnistrande stad. En stad full av stjärnor. Stjärnor som ska dö.

 

”Lyssnar du?”

 

Långa fingrar lägger sig över Toms underarm, hindrar honom från att spela och han måste lyfta blicken för att möta de krossade splittror av vad som en gång var Bill.

 

”Ja, det gör jag,” säger han, rycker till när Bill drar sig tillbaka lite, kryper ihop och viker undan med sina bruna ögon. ”Jag lyssnar.”

 

”Bra.” Bill lägger sig ner igen, sluter ögonen, lägger händerna knäppta ovanpå magen. Ser ut att sova. Ser död ut om det inte vore för den knappa hävningen av hans bröstkorg. Död.

 

Tom ser på de mörka märkena på Bills underarmar. Han ser det mörka på hans hals som skiftar i rött. Han ser den utmärglade kroppen som är så tom på näring att det är ett under att den fortfarande fungerar. Han ser på sin Bill.

 

”De säger att jag är en stjärna, Tom.” Bills röst är låg och tunn. En ansträngning. ”Kommer jag också att dö då?”

 

”Alla kommer att dö.” Tom svarar, återgår till strängarna som är det enda i hans liv som är tryggt just nu. ”Alla dör nån gång.”

 

”Ja, men jag vill dö nu.”

 

 

Tom böjer ner huvudet mot gitarrkroppen och låter pannan vila mot det svala behandlade träet. Det bränner bakom ögonlocken, bränner djupt inne i honom. Äter upp honom. Melodin hans fingrar skapade har tystnat. Allt som hörs är ljudet från staden med de miljoner stjärnor där utanför som kommer att dö.

 

”Jag vill dö nu.”

 

Bills röst väver sitt nät runt honom och han märker inte att han skakar förrän han tappar greppet om gitarren och den faller i golvet med en duns. En bedövad duns från heltäckningsmattan. Heltäckningsmattan med röda blodfläckar. Tom andas ytligt, känner hur fingrarna krampaktigt greppar i jeansens hårda material medan han försöker få kontroll över det som vill sluka honom.

 

”Det är inte meningen att vissa ska leva,” säger Bill och Tom är så trasig att han inte kan gå sönder mer. ”Det är inte meningen.”

 

Tom reser sig upp och går. Hotellrumsdörren slår igen bakom honom och han får knappt upp sin egen dörr för att händerna skakar så. Mörker omsluter honom. Bilden av Bill i det knappa ljuset från sänglampan finns där hos honom. Omfamnar honom med sitt stillsamma leende.

 

Kvar ligger en Bill med slutna ögon. Händerna knäppta över magen. Djupa skuggor i hans ansikte och torra läppar. Om han ligger så här, helt stilla så känns det inte. Inget alls. Då skulle han nästan kunna vara död. Om han bara inte rör på sig, inte tänker, inte känner. Då går det bra.

 

Men hur många människor lever på det sättet?

och så säger det poff och man undrar vart fan meningen med livet tog vägen. eller vem försöker jag lura, som om den någonsin existerat.

puss hej.

Du sitter i ditt rum och hatar dig själv. För när alla andra är fina är du fortfarande ful. Ibland frågar du varför men oftast är det bara så det är. Frågar någon ”hur är det?” svarar du alltid ”bra”, men hade någon stannat upp och frågat en gång till hade ditt plastiga leende runnit undan med maskarafärgade tårar.  Du är inte bra på något, inte ens på att förhindra att någon råkar skymta den riktiga du bakom sprickorna i glasbubblan som hindrar dig från att leva. Du är verkligen inte bra. På något alls.

 

Du vet att ögon följer dina steg vart du än går. Du vet att de ser precis det du själv ser i spegeln och det du hatar mer än att frestas av att köpa med dig en brownie på väg hem från skolan. Det är när du gör det som du trycker fingrarna i halsen och hoppas att ljudet av duschen dränker det som inte ska höras. Om du såg dig själv på stan hade du rynkat på näsan och undrat hur en så hemsk person kunnat med att visa sig utanför tryggheten ett hems fyra väggar ger. Det är mycket du vet, du som aldrig ger dig själv uppskattning för något annat än hur väl du lyckas dölja ditt inre kaos.

 

Du möter aldrig någons blick och du tänker mer på hur du ska kunna gömma dig bakom luft än att lyssna på vad folk säger till dig. Om de säger något alls. Det finns ingen som vill prata med dig eller bry sig om dig. Du är för fel för det. Ordet ekar alltid i ditt huvud. Du är fel och fel och fel. Din spegelbild förföljer dig vart du än går, precis som hatet jagar dig i dina mardrömmar om natten. De som får dig att kväva skrik i kudden och hellre omslutas av fukten utomhus än att ligga kvar vaken och kallsvettig i en tom säng.

 

Du vill vara men du vill sluta existera. Du undrar när du ska börja leva men du dog för längesen. Är det du som drog nitlotten i Guds lotteri eller missade du någon väsentlig poäng när livets manual delades ut? Du är ensam och det är hela världen mot enbart dig. Dina tankar är dina och ditt liv är ditt, ingen får veta, ingen får se.

 

Vill du veta en hemlighet? Ensam är precis vad du är och kommer att förbli.

a look into my head/heart/body/w-eyouwannacalltheplacewherechaostakesplace:

aleghlwrjhgtlaewkrjgöLKE>öakfnbk:wjeb.Ljwö<-rn-lknLKN-LWKNZS.KGV-LWN<-lskgn-aelkrnh-<wskjl,hnaöetiughöezdkfjnb.zkjdtnh.lzekdg.kkbjthoesitöhgkietöaoeitjhnzeltknhj

Du vet

det är siffror

som styr det du kallar liv

Sådant som du äter och

sådant som sedan äter dig

För du får för dig saker,

som att det faktiskt betyder

något att inte vilja, när du

vet att du ändå måste

 

Ibland undrar du varför

och ibland spelar inget någon

roll så länge du får kontrollen och

inte låter den rinna genom fingrarna

för att allt släpper och allt

du gör är dör och det är precis

som när siffrorna ibland rinner

ur dig samma väg de kom

 

Hur många rosa regnbågar krävs

det för att bli lycklig och hur många

svarta pärlor har förgiftad din själ?

Hur länge tror du att dina fint sydda

sömmar håller ihop innan allt

sprättas upp av en hänsynslös

man med lie?

 

Du vet

det är bara siffror

Bara.

Han står vid fönstret. Blickar ut över en natt utan stjärnor. Det är tyst. Så tyst. Hans andetag är tunna, cigaretten glöder, fönstret immar. Vit rök i sjok virar sig runt genomskinlig hud som skärs upp av vassa revben. Fönsterrutan är kall mot hans fingertoppar.

 

Det är ångest som är på besök.

 

Ångest är en person som stampar in utan att be om lov. En person som lämnar smutsiga avtryck av leriga skor på nystädat golv. En person som gör sig hemmastad där den inte är välkommen. En person som inte vet hur illa avsikter döljs.

 

Tung cigarettrök hjälper inte mot gäster som inte vill gå. Att knyta sin hand och krossa glaset framför sig så att rött blod kan släppas fritt kanske kunde hjälpa för stunden. För stunden räcker inte. Han vill bli av med det för alltid. Trött på monstret som äter upp honom. Så äckligt less på oinbjudna kryp under huden som bygger bo och gror. Blir större och större. Tar över honom.

 

Han lutar pannan mot det kyliga glaset. Hans andedräkt blir till ett vitt moln framför honom. Fettet på pannan och näsan bildar mjuka avtryck mot natthimlen. Det är långt ned till marken.

 

Tanken finns där. Lockar. Det är en flyktig längtan, En dröm i milda sepiatoner. Han ler.

 

Cigarettstumpen svider mot huden på hans arm. Fräser. Spottar ur sig hat och dold ilska. Inte en min rör han när huden rullar upp sig och visar rosa kött. Han stirrar ned på den regnblanka asfalten istället, föreställer sig hur luften runt honom försvinner i ett svart hål och han faller. Ett fall som slutar med en duns och ett kras, och så finns man inte längre. Är längtan mer än en dröm?

 

Bara fötter tassar över repigt trägolv bakom honom. Handen mot hans rygg är varm och lätt. Han häver ur sig en suck och vrider sig undan. Står inte ut med närvaron av någon annans hud mot sin skadade, förstörda och hemska uppenbarelse.

 

Kom och lägg dig älskling. Viskas det i hans öra. Snälla.

 

Han ger upp. Låter sig ledas tillbaka till ett svalt sovrum med randiga påslakan i rött och guld.

 

Drömmen i sepia skjuts upp till en oviss framtid.

Ibland är det skönt att skriva på engelska.

 

---

 

“Where have you been?”

 

The front door isn’t even closed behind me and mom’s already hovering, irritating me with her mere existence. I turn around to face her, and kick of my shoes in the same move. They smash into the wall with a low thud. Mom’s going to put them in right place later; she doesn’t like things to be untidy.

 

“Answer me, please.”

 

I roll my eyes and walk past her, into the living room where I throw myself horizontally on the couch. The leather squeaks from my weight and the sun from outside the window is too hot against my jeans covered thigh. I scratch my arm and imagine I can hear the small noise of dead skin leaving my body and fall down on my chest.

 

“You can’t just disappear like that,” she finally says and tiredly strokes underneath her eyes with two forefingers. “I’ve been worrying sick.”

 

“Sorry,” I mutter. My eyes are closed and I feel how sore my limbs are. I’m exhausted, definitely not in the mood to listen to her disappointment. It’s always the same anyways. Always the same.

 

“I told you to be home by midnight.”

 

“I know.” I can’t deal with her sad eyes. Why can’t people just make that sadness go away when they look at me? Just for once, just for one single little time so I would get the chance to know what normal is, how people usually look at each other.

 

“Where have you been?” She repeats as I sigh. “It’s almost noon, you’ve been gone all night.”

 

“With a friend,” I reply, though it’s half a lie. She doesn’t have to know everything.

 

Opening my eyes to look at her, I suddenly feel bad. She looks so tired, her eyes surrounded by tiny wrinkles, her mouth as a dry line. I don’t remember the last time I saw her truly smile.

 

“I’m sorry, mom,” I say. “I just wanted something… normal.”

 

She grimaces, I think it’s supposed to be a smile, and walks the few steps over to where I’m lying. Her hand finds my leg and she pats it softly. Like I’m some sort of a pet that needs its daily human affection. I move away from her, closing my eyes again. This exhaustion… it’s overwhelming.

 

“Honey, I know.”

 

I hate how she calls me ‘honey’. Maybe I even hate her, because she doesn’t know. She keeps insisting though, she keeps looking at me with pity oozing of her skin and saying ‘she knows’. ‘She understands’. How can she possibly understand?

 

“But you’re not normal.”

 

Again, I open my eyes to meet her grayish ones. They’re full of tears. I can’t stand people’s tears. It’s a waste of time to cry, especially when those tears are for somebody else. I don’t want people to cry because of me. What good does it do me, to know I’m the reason they’re sad?

 

Maybe it’s not the tears of other people I hate though. Maybe it’s the lack of tears in my own.

 

I should be the one crying. I should be the one screaming in sorrow.

 

Life’s unfair. That’s the simple truth.

 

Jag skriker.

 

Någon har sina händer runt mina höfter. Hårt. Kallt. Min t-shirt är vriden snett och har slingrat sig upp för bröstet, stramar åt och trycker. Jeansen är avslitna, det är kallt, hårt, äckligt. Känner mig blottad, utsatt.

 

Kämpar emot först. Slår. Träffar med armbågen över hans kind, får in en spark över hans smalben. Han verkar inte bry sig. Trycker ner mig på mage. Tappar andan, det bränner i luftrören, kippar efter luft, försöker vrida mig loss. Sitter fast. I ett skruvstäd av pulserande, stora muskler.

 

Ger upp.

 

Är det fel, kanske? Domnar bort. Blir sliten i tu, kopplar bort. Försöker tänka på något annat, försöker tänka att det snart är över. Försöker göra mig så liten som möjligt. Kanske blir han klar snabbare då. Blir matt, smärtan får hela kroppen att stänga av. Känner naglar gräva in i huden, ett handavtryck mellan skulderbladen, hud som slår mot hud.

 

Tar det aldrig slut?

 

Tappar greppet om tiden. Minuter, kanske timmar, kanske dagar, det känns som år, senare är jag lämnad ensam. Darrar, skakar, orkar inte röra mig. Känner hur det rinner från mig, blir kladdigt, klistrar sig mot kroppen. Kan inte tänka, kan inte förmå mig att göra något. Stirrar på väggen, hör ljudet av bilar utanför på gatan. En ambulans, eller kanske en polis. Alla ljud är dämpade, alla färger är suddiga. Försöker blunda, men kan inte, vill inte. Ser för mycket då, känner för mycket. Blir för verkligt.

 

Kan inte röra mig, skriker till när jag försöker efter ytterligare minuter timmar år. Pulserande smärta i hela mig, genom benen, genom magen, genom bröstet. Varenda muskel värker, hela jag värker. Det droppar tårar ner på en vit kudde jag inte visste att jag grät. Försöker sätta mig upp igen, biter ihop, försöker att inte skrika, det är fortfarande mörkt ute. Hur lång tid kan det ha gått? En evighet.

 

Är smutsig, äcklig. Förstörd. Hatad. Avskyr känslan, avskyr mig själv. Svag och patetisk. Vill kapa av allt som han vidrört, såga bort det som gör ont. Slita itu mig själv för att slippa känna.

 

Kanske förtjänade jag det.

 

Kryper in i badrummet, orkar inte sträcka på mig och tända lampan. Vill inte se ändå. Mörkret trycker, duschen är skållhet. Bränner mig, men bryr mig inte. Måste bli ren, kommer jag någonsin känna mig ren igen? Vill skala av mig mitt skinn, bränna bort all vidrörd hud. Vattnet som rinner runt mig är mörkt, ser inte mer, vill inte se mer. Slår i huvudet mot kaklet när jag faller ihop mot golvet, det svartnar för ögonen, skönt att domna bort. Skönt att slippa känna. Glider iväg, blundar, hett hett hett vatten. Ånga.

 

Ska bara sova lite. Kan vakna sen. Eller kanske aldrig.

Nyare inlägg
RSS 2.0