Julia, 20, Paris.
Mina texter är utdrag ur mitt hjärta och mina ord är små älsklingar som hittat tillfälliga hem bredvid varandra. Fet copyright, med andra ord, för att tala klarspråk. De är alla fiktiva och det bör således inte tas för givet att det är mig de handlar om.
One dressed in a tent plus one with hedgehog hair and panda eyes, equals an asymmetric duo with identical honey brown eyes. Weird, you’d say, because you’re one of them, one of them who think of the world as a square box without anything other than perfection sticking out. You’re the one longing for attention and the art of being unique, but you’re too busy with yourself to notice exactly how average you are. Because you are just that; average.
You’re the one this asymmetric duo with brown eyes sees as nothing but an identical mass scattered across the world. It’s always them against the world. Them against you. They might look odd together, they might make you raise a skeptic eyebrow when they pass you on the street, but they are the ones who’ll one day stand above us all. Together they’ll rise and become more than you’ve ever dreamt of being, and together they’ll fight to get people like you to accept them the way they are. Sad part is; you’ll never accept them for who they really are, because they’ll never fit into your squared box called life.
FUCK YOU.
S(he) be(lie)ve(d)
- Jag vill ha dig, säger hon och han möter inte hennes blick. För hennes ögon är så ärliga och hans samvete är bara blankt.
- Nej, det vill du inte, är vad han svarar medan hennes hjärta jagar ikapp med tiden som aldrig slutar slå. Hans ansikte är utan rörelse och hans ögon tittar utan att se.
Hon lutar sig bakåt mot tegelväggen och blåser ut vit cigarettrök i natten. Han tar den från hennes tunna pek- och långfinger, drar in gift i sina lungor, och sätter tillbaka den mellan hennes läppar igen. De är bleka. Lite fnasiga. Och natten är fuktig, en himmel tung av moln.
- Vad gör du med mig, suckar hon och försöker låta bli att gå sönder. Upprepar orden, långsammare, tystare, som om hon pratar med sig själv och inte har publik i form av bruna ögon som studerar men inte känner.
Han ler lite smått. Överlägset?
Hon ser bort.
- Du är min, säger han till slut efter för lång stund av syrsornas ensamma spelande. Bara min.
Även om hon skulle vilja går det inte. Hon nickar med stängda ögon, öppnar dem en springa för att låta blicken vila på han som får hennes hjärta att fortsätta slå.
- Ja, det är jag.
- Det är du.
Ett kallt finger stryker längs med hennes käke, drar över hennes halvt öppna läppar. Hon ryser. Håren ställer sig upp på de bara armarna. Rädsla för vad han gör med henne. Hur en beröring kan få henne att sublimera till inget.
Hans läppar är svala mot hennes. De långa kedjorna runt hans hals är kalla mot hennes bara nyckelben när han drar henne till sig. Han attraherar henne. Hon repellerar honom. En evig cirkel av ingenting som aldrig leder till något bra. För henne, i alla fall. Han är nöjd med en varm kropp mot sin för en stund, ett hjärta att stjäla och stampa på när lusten faller in.
- Du, viskar han i hennes öra. Biter i örsnibben. För hårt. Hon kvider. Du är bara min, upprepar han lågt, morrande. Ett vaktande djur med ett byte i famnen. Ett byte med bultande kropp av åtrå.
- Din, mumlar hon mot hans öppna mun. Låter hans tunga gräva ut hennes själ, sjunker ihop mot honom och försvinner i en tillfällig värld av den kärlek hon aldrig kommer att få. Av honom. För han är ett skal av ett svart hål. Som slukar och aldrig släpper ut igen. Hennes själ är förlorad i honom och det var länge sedan hon insåg att hon inte kommer att möta sig själv igen.
Hon är hans.
Det blir blå märken av hans framfart på hennes hals. De svartmålade naglarna river djupt sin väg inåt, tar aldrig slut. Hon älskar medan han leker. Teglet mot hennes rygg är vasst och kallt. Vinden får löven att prassla. Tändaren klickar till när han tänder sin dödliga cigarett. Glöden lyser i mörkret. Han andas in djupt, stirrar på henne med intetsägande blick, låter handen sjunka från munnen och lutar sig neråt, framåt, för att andas ut i hennes mun. Hon andas in girigt, sväljer, försöker känna värmen från hans kropp. Den som inte är för henne. Inte ens på lån.
Fimpen fräser mot hennes hud när han håller henne fast. Huden krullar ihop sig och hon kvider, vrider sig, får vita märken på armarna av hans beniga händer. Han stirrar på henne, andas häftigt, hon ler. Då ler han också, tomt och kallt. Kysser henne, häftigt, trycker henne mot väggen som skär in i skulderbladen.
- Jag älskar dig, väser hon fram medan hans lätta kropp pressar ur luften ur henne. Det bränner i hårbotten från näven av hår han har i sin hand. Hennes hals blottas. Han biter. Ser inget mer än spelet han aldrig går som förlorare ifrån.
- Nej, det gör du inte, är vad han säger innan hon ger upp och låter honom dricka den kärlek som aldrig tar slut.
Hon är inget annat än hans, trots allt.
love me in the mornings
skin still unmarked by the world
love me when i stumble home
drunk and tired
love me after a long day
when i wear the decay
the rot
of existence
on my thoughts
love me when I’ve given up
myself
you
us
love me when I’ve been unfaithful
when i’m idiotic
when i’m broken
when i have nothing more to give
when all i do is drink take feed from you
love me without hesitation
love me seriously
love me silly
love me stupidly
love me endlessly
love me the way you receive me
or just don’t love me at all
source
en gång när
jag var liten
ville jag sitta på
en brygga med fötterna
i vattnet och solen
på ryggen
och jag ville ha din
hand i min trots att den
var klibbig av vattenmelon
och saltvatten punkt
idag insåg jag
att det är du som ska
sitta där med mig, okej?
trust.
if u were the love i would be the desire
”Vet du om att jorden kanske överlever solens död?”
Tom tittar på sin bror, lyfter blicken från gitarren och låter fingrarna stanna till ett ögonblick innan han fortsätter leka med strängarna. De bildar en svag melodi, formar ljud som letar sig in i rummets alla vrår. Han tittar ner på händerna igen, orkar inte se på Bill. Se på det förstörda som ligger där i soffan mittemot honom.
”De har hittat en planet som överlevde sin stjärnas död.”
Tom hummar något, fortsätter spela, tittar ut genom det stora fönstret och ser en gnistrande stad. En stad full av stjärnor. Stjärnor som ska dö.
”Lyssnar du?”
Långa fingrar lägger sig över Toms underarm, hindrar honom från att spela och han måste lyfta blicken för att möta de krossade splittror av vad som en gång var Bill.
”Ja, det gör jag,” säger han, rycker till när Bill drar sig tillbaka lite, kryper ihop och viker undan med sina bruna ögon. ”Jag lyssnar.”
”Bra.” Bill lägger sig ner igen, sluter ögonen, lägger händerna knäppta ovanpå magen. Ser ut att sova. Ser död ut om det inte vore för den knappa hävningen av hans bröstkorg. Död.
Tom ser på de mörka märkena på Bills underarmar. Han ser det mörka på hans hals som skiftar i rött. Han ser den utmärglade kroppen som är så tom på näring att det är ett under att den fortfarande fungerar. Han ser på sin Bill.
”De säger att jag är en stjärna, Tom.” Bills röst är låg och tunn. En ansträngning. ”Kommer jag också att dö då?”
”Alla kommer att dö.” Tom svarar, återgår till strängarna som är det enda i hans liv som är tryggt just nu. ”Alla dör nån gång.”
”Ja, men jag vill dö nu.”
Tom böjer ner huvudet mot gitarrkroppen och låter pannan vila mot det svala behandlade träet. Det bränner bakom ögonlocken, bränner djupt inne i honom. Äter upp honom. Melodin hans fingrar skapade har tystnat. Allt som hörs är ljudet från staden med de miljoner stjärnor där utanför som kommer att dö.
”Jag vill dö nu.”
Bills röst väver sitt nät runt honom och han märker inte att han skakar förrän han tappar greppet om gitarren och den faller i golvet med en duns. En bedövad duns från heltäckningsmattan. Heltäckningsmattan med röda blodfläckar. Tom andas ytligt, känner hur fingrarna krampaktigt greppar i jeansens hårda material medan han försöker få kontroll över det som vill sluka honom.
”Det är inte meningen att vissa ska leva,” säger Bill och Tom är så trasig att han inte kan gå sönder mer. ”Det är inte meningen.”
Tom reser sig upp och går. Hotellrumsdörren slår igen bakom honom och han får knappt upp sin egen dörr för att händerna skakar så. Mörker omsluter honom. Bilden av Bill i det knappa ljuset från sänglampan finns där hos honom. Omfamnar honom med sitt stillsamma leende.
Kvar ligger en Bill med slutna ögon. Händerna knäppta över magen. Djupa skuggor i hans ansikte och torra läppar. Om han ligger så här, helt stilla så känns det inte. Inget alls. Då skulle han nästan kunna vara död. Om han bara inte rör på sig, inte tänker, inte känner. Då går det bra.
Men hur många människor lever på det sättet?
puss hej.
i du är
det jag inte är
och du är
det jag vill vara
ii din historia är
min motsats och
din framtid är lika
oviss som min
iii ändå är det bara du
jag vill ha
för du är
perfekt precis så som
bara du kan vara
iv du är
du
och jag är
bara jag
och tillsammans är det lika med
vi
