Han står vid fönstret. Blickar ut över en natt utan stjärnor. Det är tyst. Så tyst. Hans andetag är tunna, cigaretten glöder, fönstret immar. Vit rök i sjok virar sig runt genomskinlig hud som skärs upp av vassa revben. Fönsterrutan är kall mot hans fingertoppar.

Det är ångest som är på besök.

Ångest är en person som stampar in utan att be om lov. En person som lämnar smutsiga avtryck av leriga skor på nystädat golv. En person som gör sig hemmastad där den inte är välkommen. En person som inte vet hur illa avsikter döljs.

Tung cigarettrök hjälper inte mot gäster som inte vill gå. Att knyta sin hand och krossa glaset framför sig så att rött blod kan släppas fritt kanske kunde hjälpa för stunden. För stunden räcker inte. Han vill bli av med det för alltid. Trött på monstret som äter upp honom. Så äckligt less på oinbjudna kryp under huden som bygger bo och gror. Blir större och större. Tar över honom.

Han lutar pannan mot det kyliga glaset. Hans andedräkt blir till ett vitt moln framför honom. Fettet på pannan och näsan bildar mjuka avtryck mot natthimlen. Det är långt ned till marken.

Tanken finns där. Lockar. Det är en flyktig längtan, En dröm i milda sepiatoner. Han ler.

Cigarettstumpen svider mot huden på hans arm. Fräser. Spottar ur sig hat och dold ilska. Inte en min rör han när huden rullar upp sig och visar rosa kött. Han stirrar ned på den regnblanka asfalten istället, föreställer sig hur luften runt honom försvinner i ett svart hål och han faller. Ett fall som slutar med en duns och ett kras, och så finns man inte längre. Är längtan mer än en dröm?

Bara fötter tassar över repigt trägolv bakom honom. Handen mot hans rygg är varm och lätt. Han häver ur sig en suck och vrider sig undan. Står inte ut med närvaron av någon annans hud mot sin skadade, förstörda och hemska uppenbarelse.

Kom och lägg dig älskling. Viskas det i hans öra. Snälla.

Han ger upp. Låter sig ledas tillbaka till ett svalt sovrum med randiga påslakan i rött och guld.

Drömmen i sepia skjuts upp till en oviss framtid.