Jag skriker.

Någon har sina händer runt mina höfter. Hårt. Kallt. Min t-shirt är vriden snett och har slingrat sig upp för bröstet, stramar åt och trycker. Jeansen är avslitna, det är kallt, hårt, äckligt. Känner mig blottad, utsatt.

Kämpar emot först. Slår. Träffar med armbågen över hans kind, får in en spark över hans smalben. Han verkar inte bry sig. Trycker ner mig på mage. Tappar andan, det bränner i luftrören, kippar efter luft, försöker vrida mig loss. Sitter fast. I ett skruvstäd av pulserande, stora muskler.

Ger upp.

Är det fel, kanske? Domnar bort. Blir sliten i tu, kopplar bort. Försöker tänka på något annat, försöker tänka att det snart är över. Försöker göra mig så liten som möjligt. Kanske blir han klar snabbare då. Blir matt, smärtan får hela kroppen att stänga av. Känner naglar gräva in i huden, ett handavtryck mellan skulderbladen, hud som slår mot hud.

Tar det aldrig slut?

Tappar greppet om tiden. Minuter, kanske timmar, kanske dagar, det känns som år, senare är jag lämnad ensam. Darrar, skakar, orkar inte röra mig. Känner hur det rinner från mig, blir kladdigt, klistrar sig mot kroppen. Kan inte tänka, kan inte förmå mig att göra något. Stirrar på väggen, hör ljudet av bilar utanför på gatan. En ambulans, eller kanske en polis. Alla ljud är dämpade, alla färger är suddiga. Försöker blunda, men kan inte, vill inte. Ser för mycket då, känner för mycket. Blir för verkligt.

Kan inte röra mig, skriker till när jag försöker efter ytterligare minuter timmar år. Pulserande smärta i hela mig, genom benen, genom magen, genom bröstet. Varenda muskel värker, hela jag värker. Det droppar tårar ner på en vit kudde jag inte visste att jag grät. Försöker sätta mig upp igen, biter ihop, försöker att inte skrika, det är fortfarande mörkt ute. Hur lång tid kan det ha gått? En evighet.

Är smutsig, äcklig. Förstörd. Hatad. Avskyr känslan, avskyr mig själv. Svag och patetisk. Vill kapa av allt som han vidrört, såga bort det som gör ont. Slita itu mig själv för att slippa känna.

Kanske förtjänade jag det.

Kryper in i badrummet, orkar inte sträcka på mig och tända lampan. Vill inte se ändå. Mörkret trycker, duschen är skållhet. Bränner mig, men bryr mig inte. Måste bli ren, kommer jag någonsin känna mig ren igen? Vill skala av mig mitt skinn, bränna bort all vidrörd hud. Vattnet som rinner runt mig är mörkt, ser inte mer, vill inte se mer. Slår i huvudet mot kaklet när jag faller ihop mot golvet, det svartnar för ögonen, skönt att domna bort. Skönt att slippa känna. Glider iväg, blundar, hett hett hett vatten. Ånga.

Ska bara sova lite. Kan vakna sen. Eller kanske aldrig.