Jag vet att den här är gammal. Och att fler av er läst

den förut... men jag tycker om den så mycket så den måste finnas här.

Hon sitter på fönsterbrädan. Med benen hängandes utanför och månen som sprider silver över staden. Miljoner av stjärnor sträcker sig över himlen, stjärnor som borde ge en känsla av hopp, en känsla av frihet, men som för längesen dömdes till ingenting. Hennes ord när hon sa hur stjärnor förvillar mänskligheten in i en dvala, när hon beskrev hur de lurat henne att tro, finns inlåsta i mitt hjärta. Det var då hon försvann.

Blont hår faller över hennes rygg. Rufsigt och oborstat, kortklippt högst upp och topparna hänger i tester. För mycket hårspray, men sånt skrattar hon bara bort. Hon vill vara fin, säger hon alltid när jag studerar hennes ritual framför spegeln, hon vill visa världen sin skönhet.

Jag står stilla en stund och undrar hur länge hon kommer att sitta där. Fingrarna som krampaktigt håller i fönsterkarmen och överkroppen som sakta lutas längre och längre ut. Om det handlar om sekunder eller år. Ovissheten gnager.

”Ska du stå där länge?” Frågar hon utan att röra sig.

Tills evigheten tar dig från mig.

Mina steg över golvet får golvplankorna att knarra. Månen lyser som en gloria runt hennes huvud och jag lutar axeln mot väggen bredvid fönstret för jag får inte röra henne. Det är kallt ute, och hundratals meter ner låter ljudet av en stad som aldrig sover. Hon andas häftigt men det syns inte, jag vet det ändå. Hennes andedräkt borde färga luften runt henne vit, men det gör den inte.

”Jag vill falla,” säger hon och jag ryser vid ljudet av hennes röst.

Du faller redan.

Hon lutar sig längre ut och hennes fingrar vitnar mer. Jag kommer ihåg när vi låg på gräset och hittade på historier om molnen som flöt förbi. Det som såg ut som en sköldpadda som var jagad av en bläckfisk med för få armar. Och jag kommer ihåg alla de gånger vi satt på tunnelbanan och viskande berättade historier om människorna runt omkring oss. Jag känner fortfarande hennes andedräkt mot mitt öra, varm och full av skratt.

”Jag släpper taget nu,” viskar hon.

Du släppte taget för länge sen.

Hon suddas ut i kanterna. Konturerna blandas med den nattsvarta himlen och det dunkla här inne. Jag vill sträcka ut en hand och dra henne till mig, men jag får inte. Jag vill säga att hon ska stanna hos mig, men det fungerar inte så. Det var längesen hon försvann, och det var längesen jag hade chansen att få hålla henne tätt intill mig.

”Jag älskar dig,” säger hon så tyst att jag knappt hör samtidigt som hon löses upp till ingenting och mina ögon fylls av sorg som inte vill förvandlas till tårar.

Hon sitter inte i fönstret med benen utanför kanten. Hon kan inte le mot mig annat än på papper. Hon kan inte ta min hand och springa längs med gatan för att komma undan regnet. Det är för sent.

”Jag älskar dig också.”

Min röst är en viskning när jag stänger fönstret. Jag huttrar till och lutar pannan mot det kalla glaset en sekund innan jag går tillbaka till sängen och gräver ner mig i täcket igen. I mitt minne kommer hon att fortsätta sitta på den där fönsterbrädan och skratta åt livet som inte var tillräckligt för att hålla henne kvar.