Jag var på väg att skriva att tiden står stilla och har stått stilla och kommer fortsätta stå stilla, det är och förblir precis som det alltid varit och kommer vara. Men oj så fel man kan ha. För när jag sitter på tåget och borde vara allvarlig är mina tankar inte mina och jag kan inte låta bli att le. Och när jag gör sådant som inte borde få mig att rysa, ryser jag ändå och det kittlar i magen. Vem var det som beskrev det som kolsyrad dricka? Kolsyrad dricka i hela kroppen som bubblar och fräser och jag vill bara ställa mig på Mount Everst och skrika att livet är så jäkla underbart. Så som det sällan förblir, men så som det får vara i korta sekunder i evigheten.

Jag är kär.

Jag känner liklukten av förskingrade, undflyende tankar som inte stannar på papper och leker kurra gömma med min kreativitet. Det är en novemberkväll och det är fredag och igår var träden gröna men nu är de nästan bara. Var det inte igår det var varmt? Ljus av jul för långt borta. Vårens andetag sover.

Väck mig när andedräkten inte längre är vit, tack.

Jag fick en sån plötslig känsla av frihet, så jag var tvungen att skriva ned den någonstans. Det susade till i magen och jag såg framför mig allt som går att göra, allt man kan göra, allt man vill göra. Varför är man så full av mentala begränsningar när det faktiskt är precis så; det enda som sätter stop för en är en själv. Man kan skylla på yttre omständigheter, man kan tycka synd om sig själv som inte har förutsättningarna någon annan har, man kan hitta bortförklaringar och ursäkter och undanflykter, men i grund och botten handlar allt om den man är och det man vill göra. Vill jag låta yttre faktorer bestämma vilken riktning mitt liv ska ta, eller vill jag ta saken i egna händer och göra det jag själv vill göra?

Värt att tänka på.

Utdrag ur min bok, hihi. Jag funderar dock... vad gör en lång text till en bok? Kan man kalla det en bok när det inte finns i bokform? Är det en bok bara för att det ska bli långt? När blir det en roman? Vad ska man kalla det om det inte går att kalla det bok? Hm.

 

---

 

Med kisande ögon såg hon på den glödande cigarettfimpen i handen. Hon lyfte den till munnen för ett sista bloss. Lyssnade på hur glöden fräste. Utan att reflektera vidare tryckte hon stumpen mot vänster underarm. Hon ryckte till. Huden krullade ihop sig och aska fastnade i såret. Stirrade ned på det lysande röda köttet som tittade fram. Hon log lite. Tyckte om hur smärtan försvann helt för att sedan slå till med full kraft.  Det sved. Grimaserade medan hon slängde fimpen ifrån sig och drog sig upp till stående med hjälp av trädstammen.

 

Sjutton år var hon den dagen. Sjutton år och sextiofyra dagar. Det var då hon lärde sig att hennes kropp gick att använda till så mycket mer än vad hon trott. Hon lärde sig att se den som ett redskap att använda till att få det hon ville ha. En sak, ett ting, ett verktyg. Något som endast var viktigt när någon annan hade det hon ville ha.

 

Nu var hon förstörd.

då när hon mötte min min min blick med sina bruna och mitt hjärta slog slog slog. då när hon inte log eller sa nåt utan bara stod och var. och då när hon bara var var var och när hon bara såg och när hon bara var och när mitt hjärta bara slog och när allt bara bara bara var inget och allt och inget igen. då när det snurrade för hon mötte min blick eller jag mötte hennes blick och då då då allt bara sa pang du är här hon är här och allt är bara här. här.

här.

hon.

och ingen.

och allt.

och jag.

och.

bara lite till.

Vad som är värst?

Att ingen ser. Vilket skal jag är. Du är. Vi är. Echo.Echo.Echo.

Ingen ser. Mig.

Ingen känner. Mig.

Det är värst. Att finnas men inte vara.

Att vara. Men inte finnas.

Han tittar på sig själv i spegeln. Ser ett monster. Känner sig som ett monster. Känner sig så fel, så ful, så äcklig. Det känns som att han växer inför sin egen kritiska blick, hur han expanderar tills han inte längre får plats i spegeln. Han är för stor för spegeln. För äckligt stor.

 

Inga kläder har han på sig. Inte en tråd. Ett tjockt lager av fett borde väl räcka, egentligen. Fett som dallrar när han lyfter en arm för att titta på den mer ingående. Fett som äter upp honom utifrån och inifrån och tar upp varenda tanke han tänker.

 

Lampan lyser starkt från taket, reflekteras i helfigursspegeln som är för liten för att hans enorma kropp ska få plats. Han vill skada sig själv. Skära bort det som inte ska vara där, slita med bara händer för att bli av med det tunga som får siffrorna att rusa till alldeles för höga nummer. Det trycker i bröstet, händerna knyts till hårda nävar som vill krossa spegelbilden som hånfullt skrattar åt honom. Han vill att blodet ska rinna av alla sår de tusentals krossade skivorna av glas orsakat. Kniper ihop ögonen, hårt, så att det blixtrar i regnbågens färger och blir svart. Öppnar dem igen, möter sin egen kalla blick. Svarta ögon som stirrar på honom och han ser sig själv förvandlas till det där monstret som ständigt förföljer honom.

 

Rösterna ekar i huvudet. De skriker på honom. Allt är så jävla fel. De plockar på hans uppmärksamhet, får honom att granska varenda millimeter av sin kropp som är Guds misslyckade försök att skapa en människa. Han känner sig inte som en människa, han känner sig som en hög av fett som bara blir större och större och större.

 

Han behöver något vasst. Något som kan lindra den där smärtan som ligger bakom varje andetag. Han behöver få känna sig levande igen, få känna att något stämmer i honom. Riktiga människor blöder när de skadar sig, han blöder också när något skär in i huden och det gör att illusionen han skapar blir mindre verklig. När rött väller ur honom, pärlar sig nerför hans hud, då känns det som att han lever och som att en del av det där monstret i honom försvinner.

 

Det finns inget vasst i närheten. Inget alls. Han blir desperat. Måste ha något, nu. Rösterna skriker mer på honom, skriker att han är värdelös och misslyckad. Att han är så fel någon kan bli. Att han måste bli bättre, på allt, måste sträva ännu mer efter perfektion. Han vet inte vad perfektion är lika med, han vet ingenting, han vet bara att han måste kämpa för att tillfredsställa det som skriker i honom. Måste. Måste. Måste. Annars kommer han att dö, världen kommer att dö.

 

Han slår på sig själv. Med hårda nävar, slår allt vad han kan. Känner smärtan under huden, på magen, på benen, på bröstet. Fortsätter slå, hårdare. De vill att han ska slå hårdare, de säger att han måste ta i ännu mer. Han vill skrika åt dem att hålla käften, men han vågar inte. Han vet inte vad de skulle göra med honom om han sa emot. Det går inte att säga emot, de har kontrollen, de säger åt honom vad han ska göra. Naglarna river mot låren, långa röda rispor. Han trycker så hårt han kan, sjunker ihop på golvet i en hög av fett som bara fortsätter att dallra, och dallra, och dallra.

 

Hårt trycker han armarna mot magen, precis på rätt sätt. Det finns inget i honom som kan komma upp, men han fortsätter att trycka, hulkar, känner tårarna mot kinderna, känner hur näsan fylls av snor, hur saliven rinner till. Sura uppstötningar av galla, och ögonen som blir rödare och hur tårarna bara fortsätter att rinna. Krypande på alla fyra tar han sig in till badrummet, kramar toalettens kalla porslinskanter medan han häver upp ingenting. Trådar av slem rinner från hans mun, snoret droppar, tårar väter ner hela hans ansikte. Han skakar, hela kroppen darrar. Han fryser så. Det är så kallt.

 

Kan ingen komma och rädda honom nu? Kan ingen ta honom härifrån? Kan ingen för i helvete ta slut på det här nu?

 

Kaklet är så hårt mot hans ben, det bränner av alla rivmärken, pulserar i huvudet. Han vill inte mer. Han vill inte mer. HAN VILL INTE MER. Känner hur kraften i honom bara försvinner, hur han blir så matt. Hur allt bara rinner hur honom och han lägger sig rakt ner på golvet med armarna hårt virade runt benen. Ögonen klipper, han blir så trött, han skakar så. Kan inte sluta skaka. Ångesten greppar hela honom, virar sitt starka grepp runt honom och får honom att hata sig själv ännu mer. Han hatar varenda kvadratmillimeter av hela sin kropp, känner en sån stark avsky för sig själv att illamåendet väller upp igen. Han hulkar, känner mer galla i munnen, spottar ut rakt på golvet och kniper ihop ögonen ännu mer. Pendlar mellan medvetslöshet och krampaktiga panikattacker. Lyssnar på de förbannade rösterna i huvudet som fortsätter skriker hur värdelös han är. Så värdelös. Så misslyckad. Så absolut fel man bara kan bli. Han förtjänar inte att leva. Han förtjänar inte att andas. Han är för fet, ful, äcklig och patetiskt misslyckad för att förtjäna en plats på den här jorden.

 

Med ett darrande andetag känner han medvetslöshetens svarta dvala fånga in honom och befria honom. Äntligen en stund av tystnad.

ligger i min säng med varma fötter och kalla armar och skrynkligt lakan och datorljus mot svart natt. tänker att ett liv ska få plats i en resväska och att Paris ska rymma hela mig. vill dricka rött vin och dingla med benen från eiffeltornet och ha baguette i väskan och måla röda ränder på vita tröjor och aldrig sluta gå i mina kängor. snart. snart snart snart. ett liv, mitt liv, ingens liv, ska packas ned och förflyttas och startas om.

jag är rädd.

jag är rädd.

det är en sådan känsla som äter upp en men som ändå är bra? som konsumerar hela existensen med sin egen närvaro men ändå inte förstör. som finns och som ska finnas och som aldrig borde försvinna.

hon sa det till mig och log inte men såg glad ut ändå. så la hon sin hand över min och det blev varmt och hennes blå ögon sa mer än de ord hon alldeles nyss slingrat runt mig.

och när jag ligger här är det din hand på min rygg jag bryr mig om och det finns ingenting annat att andas än det syre du tar från mig. du sover och din hand bränner ändå för du har värme över till mig oavsett vad. och det är precis det som gör första höstdagen till sista sommardagen och luften du andas till min. för det är så. det är så. säg mig att det är så?

Jag vet att den här är gammal. Och att fler av er läst

den förut... men jag tycker om den så mycket så den måste finnas här.

 

Hon sitter på fönsterbrädan. Med benen hängandes utanför och månen som sprider silver över staden. Miljoner av stjärnor sträcker sig över himlen, stjärnor som borde ge en känsla av hopp, en känsla av frihet, men som för längesen dömdes till ingenting. Hennes ord när hon sa hur stjärnor förvillar mänskligheten in i en dvala, när hon beskrev hur de lurat henne att tro, finns inlåsta i mitt hjärta. Det var då hon försvann.

 

Blont hår faller över hennes rygg. Rufsigt och oborstat, kortklippt högst upp och topparna hänger i tester. För mycket hårspray, men sånt skrattar hon bara bort. Hon vill vara fin, säger hon alltid när jag studerar hennes ritual framför spegeln, hon vill visa världen sin skönhet.

 

Jag står stilla en stund och undrar hur länge hon kommer att sitta där. Fingrarna som krampaktigt håller i fönsterkarmen och överkroppen som sakta lutas längre och längre ut. Om det handlar om sekunder eller år. Ovissheten gnager.

 

”Ska du stå där länge?” Frågar hon utan att röra sig.

 

Tills evigheten tar dig från mig.

Mina steg över golvet får golvplankorna att knarra. Månen lyser som en gloria runt hennes huvud och jag lutar axeln mot väggen bredvid fönstret för jag får inte röra henne. Det är kallt ute, och hundratals meter ner låter ljudet av en stad som aldrig sover. Hon andas häftigt men det syns inte, jag vet det ändå. Hennes andedräkt borde färga luften runt henne vit, men det gör den inte.

 

”Jag vill falla,” säger hon och jag ryser vid ljudet av hennes röst.

 

Du faller redan.

Hon lutar sig längre ut och hennes fingrar vitnar mer. Jag kommer ihåg när vi låg på gräset och hittade på historier om molnen som flöt förbi. Det som såg ut som en sköldpadda som var jagad av en bläckfisk med för få armar. Och jag kommer ihåg alla de gånger vi satt på tunnelbanan och viskande berättade historier om människorna runt omkring oss. Jag känner fortfarande hennes andedräkt mot mitt öra, varm och full av skratt.

 

”Jag släpper taget nu,” viskar hon.

 

Du släppte taget för länge sen.

Hon suddas ut i kanterna. Konturerna blandas med den nattsvarta himlen och det dunkla här inne. Jag vill sträcka ut en hand och dra henne till mig, men jag får inte. Jag vill säga att hon ska stanna hos mig, men det fungerar inte så. Det var längesen hon försvann, och det var längesen jag hade chansen att få hålla henne tätt intill mig.

 

”Jag älskar dig,” säger hon så tyst att jag knappt hör samtidigt som hon löses upp till ingenting och mina ögon fylls av sorg som inte vill förvandlas till tårar.

 

Hon sitter inte i fönstret med benen utanför kanten. Hon kan inte le mot mig annat än på papper. Hon kan inte ta min hand och springa längs med gatan för att komma undan regnet. Det är för sent.

 

”Jag älskar dig också.”

 

Min röst är en viskning när jag stänger fönstret. Jag huttrar till och lutar pannan mot det kalla glaset en sekund innan jag går tillbaka till sängen och gräver ner mig i täcket igen. I mitt minne kommer hon att fortsätta sitta på den där fönsterbrädan och skratta åt livet som inte var tillräckligt för att hålla henne kvar.

Hon har en bild på sin vägg när han ser ut precis sådär. En förstorad bild av de där ögonen som vilset söker efter svar, som är på gränsen till desperata. Hon vet vad han tänker, hon känner det i varenda cell i hela kroppen. Bilden på hennes vägg är ett fruset ögonblick förevigat med ett knappklick. Personen framför henne är levande och så mycket bättre än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon kan inte låta bli att le.

För snart är han hennes.

Jag har skrivkramp. Eller skrivblockad kanske den mentala spärren kallas.

Duär en ångestklump i form av deg. En jäst deg med mjuka kanter som sjunker in när man trycker på dem. Vad en digital makapär bedömmer är viktigare än lycka i magen, för konstgjorda virvelstormar leker älskvärd när digital makapär visar rätt. Om en krumelor går över sitt förnuft och dansar över tusen mörka hav blir en virvelstorm arg och kastar in dig i ögat där allt är tyst. Där är bara du och dem. Tillsammans. Utan att samarbeta. Du och klumpen av jäst deg med svarta kardemummakorn är ett, och det är ditt fel som inte får digital makapär att förvandla fotspår till luft. Skylla sig själv tillsammans med virvlande krumelurer som ställer livet på kant.

Ramla. Och blås bort.

Då är du bra.

jag ska bli kär i paris och kedjeröka smala cigaretter på din takterass och dricka björnbärsrött vin med eiffeltornet i horisonten och ha baguetter i väskan och smaka på din mun i en park full av blommande körsbärsträd (även om jag inte tänker vänta ända till våren på dig). och så ska jag spara den här platsen till dig och bara dig. lovar att den finns åt dig när du tänker dyka upp, okej?

Du är en pusselbit med avklippta kanter som inte platsar in någonstans för alla andra har former men du är bara rak?

(Jag fick i uppgift att skriva om Framtiden. Så här har ni mig, inte någon påhittad karaktär eller påhittade tankar. Detta är jag. Därav de suddade delarna, they're just a bit too private)

Jag tänker för mycket. Känner för mycket. Vill ha en on-off-knapp. Så det kan ta slut nån gång. Eller börja, kanske är vad det borde göra?

One dressed in a tent plus one with hedgehog hair and panda eyes, equals an asymmetric duo with identical honey brown eyes. Weird, you’d say, because you’re one of them, one of them who think of the world as a square box without anything other than perfection sticking out. You’re the one longing for attention and the art of being unique, but you’re too busy with yourself to notice exactly how average you are. Because you are just that; average.

You’re the one this asymmetric duo with brown eyes sees as nothing but an identical mass scattered across the world. It’s always them against the world. Them against you. They might look odd together, they might make you raise a skeptic eyebrow when they pass you on the street, but they are the ones who’ll one day stand above us all. Together they’ll rise and become more than you’ve ever dreamt of being, and together they’ll fight to get people like you to accept them the way they are. Sad part is; you’ll never accept them for who they really are, because they’ll never fit into your squared box called life.

S(he) be(lie)ve(d)

 

- Jag vill ha dig, säger hon och han möter inte hennes blick. För hennes ögon är så ärliga och hans samvete är bara blankt.

- Nej, det vill du inte, är vad han svarar medan hennes hjärta jagar ikapp med tiden som aldrig slutar slå. Hans ansikte är utan rörelse och hans ögon tittar utan att se.

Hon lutar sig bakåt mot tegelväggen och blåser ut vit cigarettrök i natten. Han tar den från hennes tunna pek- och långfinger, drar in gift i sina lungor, och sätter tillbaka den mellan hennes läppar igen. De är bleka. Lite fnasiga. Och natten är fuktig, en himmel tung av moln.

- Vad gör du med mig, suckar hon och försöker låta bli att gå sönder. Upprepar orden, långsammare, tystare, som om hon pratar med sig själv och inte har publik i form av bruna ögon som studerar men inte känner.

Han ler lite smått. Överlägset?

Hon ser bort.

- Du är min, säger han till slut efter för lång stund av syrsornas ensamma spelande. Bara min.

Även om hon skulle vilja går det inte. Hon nickar med stängda ögon, öppnar dem en springa för att låta blicken vila på han som får hennes hjärta att fortsätta slå.

- Ja, det är jag.

- Det är du.

Ett kallt finger stryker längs med hennes käke, drar över hennes halvt öppna läppar. Hon ryser. Håren ställer sig upp på de bara armarna. Rädsla för vad han gör med henne. Hur en beröring kan få henne att sublimera till inget.

Hans läppar är svala mot hennes. De långa kedjorna runt hans hals är kalla mot hennes bara nyckelben när han drar henne till sig. Han attraherar henne. Hon repellerar honom. En evig cirkel av ingenting som aldrig leder till något bra. För henne, i alla fall. Han är nöjd med en varm kropp mot sin för en stund, ett hjärta att stjäla och stampa på när lusten faller in.

- Du, viskar han i hennes öra. Biter i örsnibben. För hårt. Hon kvider. Du är bara min, upprepar han lågt, morrande. Ett vaktande djur med ett byte i famnen. Ett byte med bultande kropp av åtrå.

- Din, mumlar hon mot hans öppna mun. Låter hans tunga gräva ut hennes själ, sjunker ihop mot honom och försvinner i en tillfällig värld av den kärlek hon aldrig kommer att få. Av honom. För han är ett skal av ett svart hål. Som slukar och aldrig släpper ut igen. Hennes själ är förlorad i honom och det var länge sedan hon insåg att hon inte kommer att möta sig själv igen.

Hon är hans.

Det blir blå märken av hans framfart på hennes hals. De svartmålade naglarna river djupt sin väg inåt, tar aldrig slut. Hon älskar medan han leker. Teglet mot hennes rygg är vasst och kallt. Vinden får löven att prassla. Tändaren klickar till när han tänder sin dödliga cigarett. Glöden lyser i mörkret. Han andas in djupt, stirrar på henne med intetsägande blick, låter handen sjunka från munnen och lutar sig neråt, framåt, för att andas ut i hennes mun. Hon andas in girigt, sväljer, försöker känna värmen från hans kropp. Den som inte är för henne. Inte ens på lån.

Fimpen fräser mot hennes hud när han håller henne fast. Huden krullar ihop sig och hon kvider, vrider sig, får vita märken på armarna av hans beniga händer. Han stirrar på henne, andas häftigt, hon ler. Då ler han också, tomt och kallt. Kysser henne, häftigt, trycker henne mot väggen som skär in i skulderbladen.

- Jag älskar dig, väser hon fram medan hans lätta kropp pressar ur luften ur henne. Det bränner i hårbotten från näven av hår han har i sin hand. Hennes hals blottas. Han biter. Ser inget mer än spelet han aldrig går som förlorare ifrån.

- Nej, det gör du inte, är vad han säger innan hon ger upp och låter honom dricka den kärlek som aldrig tar slut.

Hon är inget annat än hans, trots allt.