Han tittar på sig själv i spegeln. Ser ett monster. Känner sig som ett monster. Känner sig så fel, så ful, så äcklig. Det känns som att han växer inför sin egen kritiska blick, hur han expanderar tills han inte längre får plats i spegeln. Han är för stor för spegeln. För äckligt stor.

Inga kläder har han på sig. Inte en tråd. Ett tjockt lager av fett borde väl räcka, egentligen. Fett som dallrar när han lyfter en arm för att titta på den mer ingående. Fett som äter upp honom utifrån och inifrån och tar upp varenda tanke han tänker.

Lampan lyser starkt från taket, reflekteras i helfigursspegeln som är för liten för att hans enorma kropp ska få plats. Han vill skada sig själv. Skära bort det som inte ska vara där, slita med bara händer för att bli av med det tunga som får siffrorna att rusa till alldeles för höga nummer. Det trycker i bröstet, händerna knyts till hårda nävar som vill krossa spegelbilden som hånfullt skrattar åt honom. Han vill att blodet ska rinna av alla sår de tusentals krossade skivorna av glas orsakat. Kniper ihop ögonen, hårt, så att det blixtrar i regnbågens färger och blir svart. Öppnar dem igen, möter sin egen kalla blick. Svarta ögon som stirrar på honom och han ser sig själv förvandlas till det där monstret som ständigt förföljer honom.

Rösterna ekar i huvudet. De skriker på honom. Allt är så jävla fel. De plockar på hans uppmärksamhet, får honom att granska varenda millimeter av sin kropp som är Guds misslyckade försök att skapa en människa. Han känner sig inte som en människa, han känner sig som en hög av fett som bara blir större och större och större.

Han behöver något vasst. Något som kan lindra den där smärtan som ligger bakom varje andetag. Han behöver få känna sig levande igen, få känna att något stämmer i honom. Riktiga människor blöder när de skadar sig, han blöder också när något skär in i huden och det gör att illusionen han skapar blir mindre verklig. När rött väller ur honom, pärlar sig nerför hans hud, då känns det som att han lever och som att en del av det där monstret i honom försvinner.

Det finns inget vasst i närheten. Inget alls. Han blir desperat. Måste ha något, nu. Rösterna skriker mer på honom, skriker att han är värdelös och misslyckad. Att han är så fel någon kan bli. Att han måste bli bättre, på allt, måste sträva ännu mer efter perfektion. Han vet inte vad perfektion är lika med, han vet ingenting, han vet bara att han måste kämpa för att tillfredsställa det som skriker i honom. Måste. Måste. Måste. Annars kommer han att dö, världen kommer att dö.

Han slår på sig själv. Med hårda nävar, slår allt vad han kan. Känner smärtan under huden, på magen, på benen, på bröstet. Fortsätter slå, hårdare. De vill att han ska slå hårdare, de säger att han måste ta i ännu mer. Han vill skrika åt dem att hålla käften, men han vågar inte. Han vet inte vad de skulle göra med honom om han sa emot. Det går inte att säga emot, de har kontrollen, de säger åt honom vad han ska göra. Naglarna river mot låren, långa röda rispor. Han trycker så hårt han kan, sjunker ihop på golvet i en hög av fett som bara fortsätter att dallra, och dallra, och dallra.

Hårt trycker han armarna mot magen, precis på rätt sätt. Det finns inget i honom som kan komma upp, men han fortsätter att trycka, hulkar, känner tårarna mot kinderna, känner hur näsan fylls av snor, hur saliven rinner till. Sura uppstötningar av galla, och ögonen som blir rödare och hur tårarna bara fortsätter att rinna. Krypande på alla fyra tar han sig in till badrummet, kramar toalettens kalla porslinskanter medan han häver upp ingenting. Trådar av slem rinner från hans mun, snoret droppar, tårar väter ner hela hans ansikte. Han skakar, hela kroppen darrar. Han fryser så. Det är så kallt.

Kan ingen komma och rädda honom nu? Kan ingen ta honom härifrån? Kan ingen för i helvete ta slut på det här nu?

Kaklet är så hårt mot hans ben, det bränner av alla rivmärken, pulserar i huvudet. Han vill inte mer. Han vill inte mer. HAN VILL INTE MER. Känner hur kraften i honom bara försvinner, hur han blir så matt. Hur allt bara rinner hur honom och han lägger sig rakt ner på golvet med armarna hårt virade runt benen. Ögonen klipper, han blir så trött, han skakar så. Kan inte sluta skaka. Ångesten greppar hela honom, virar sitt starka grepp runt honom och får honom att hata sig själv ännu mer. Han hatar varenda kvadratmillimeter av hela sin kropp, känner en sån stark avsky för sig själv att illamåendet väller upp igen. Han hulkar, känner mer galla i munnen, spottar ut rakt på golvet och kniper ihop ögonen ännu mer. Pendlar mellan medvetslöshet och krampaktiga panikattacker. Lyssnar på de förbannade rösterna i huvudet som fortsätter skriker hur värdelös han är. Så värdelös. Så misslyckad. Så absolut fel man bara kan bli. Han förtjänar inte att leva. Han förtjänar inte att andas. Han är för fet, ful, äcklig och patetiskt misslyckad för att förtjäna en plats på den här jorden.

Med ett darrande andetag känner han medvetslöshetens svarta dvala fånga in honom och befria honom. Äntligen en stund av tystnad.