stjärnor svider i ögonen
som såpa
och kylan värmer i
magen
precis som kol

det dunkar i huvudet
när jorden snurrar
det skär i hjärtat
när du andas

och en stjärna faller
och en önskan försvinner
och det fortsätter svida
och värma och dunka och skära

för stjärnor lyser
alltid
exakt lika klart

Jag var på väg att skriva att tiden står stilla och har stått stilla och kommer fortsätta stå stilla, det är och förblir precis som det alltid varit och kommer vara. Men oj så fel man kan ha. För när jag sitter på tåget och borde vara allvarlig är mina tankar inte mina och jag kan inte låta bli att le. Och när jag gör sådant som inte borde få mig att rysa, ryser jag ändå och det kittlar i magen. Vem var det som beskrev det som kolsyrad dricka? Kolsyrad dricka i hela kroppen som bubblar och fräser och jag vill bara ställa mig på Mount Everst och skrika att livet är så jäkla underbart. Så som det sällan förblir, men så som det får vara i korta sekunder i evigheten.

Jag är kär.

Jag känner liklukten av förskingrade, undflyende tankar som inte stannar på papper och leker kurra gömma med min kreativitet. Det är en novemberkväll och det är fredag och igår var träden gröna men nu är de nästan bara. Var det inte igår det var varmt? Ljus av jul för långt borta. Vårens andetag sover.

Väck mig när andedräkten inte längre är vit, tack.

vad du är
om du är så mycket
vad du vara
om du inte är något
vad du var
förblir inget

jag sväljer en bit luft
och jag tänker på
hur inget det smakar
att aldrig andas och
just då sväljer jag tuggan
med luft som är precis
det.
luft.

lonely, i'm mr lonely. i'm nobody.
lonely, yr mr lonely. yr nobody.
lonenly, we're mr lonely. we're nobody.

du tror du kan. du tror du vet. du tror du vill.
plask. (magplask). och sen?

exposed. kate moss

Jag fick en sån plötslig känsla av frihet, så jag var tvungen att skriva ned den någonstans. Det susade till i magen och jag såg framför mig allt som går att göra, allt man kan göra, allt man vill göra. Varför är man så full av mentala begränsningar när det faktiskt är precis så; det enda som sätter stop för en är en själv. Man kan skylla på yttre omständigheter, man kan tycka synd om sig själv som inte har förutsättningarna någon annan har, man kan hitta bortförklaringar och ursäkter och undanflykter, men i grund och botten handlar allt om den man är och det man vill göra. Vill jag låta yttre faktorer bestämma vilken riktning mitt liv ska ta, eller vill jag ta saken i egna händer och göra det jag själv vill göra?

Värt att tänka på.

Utdrag ur min bok, hihi. Jag funderar dock... vad gör en lång text till en bok? Kan man kalla det en bok när det inte finns i bokform? Är det en bok bara för att det ska bli långt? När blir det en roman? Vad ska man kalla det om det inte går att kalla det bok? Hm.

 

---

 

Med kisande ögon såg hon på den glödande cigarettfimpen i handen. Hon lyfte den till munnen för ett sista bloss. Lyssnade på hur glöden fräste. Utan att reflektera vidare tryckte hon stumpen mot vänster underarm. Hon ryckte till. Huden krullade ihop sig och aska fastnade i såret. Stirrade ned på det lysande röda köttet som tittade fram. Hon log lite. Tyckte om hur smärtan försvann helt för att sedan slå till med full kraft.  Det sved. Grimaserade medan hon slängde fimpen ifrån sig och drog sig upp till stående med hjälp av trädstammen.

 

Sjutton år var hon den dagen. Sjutton år och sextiofyra dagar. Det var då hon lärde sig att hennes kropp gick att använda till så mycket mer än vad hon trott. Hon lärde sig att se den som ett redskap att använda till att få det hon ville ha. En sak, ett ting, ett verktyg. Något som endast var viktigt när någon annan hade det hon ville ha.

 

Nu var hon förstörd.

då när hon mötte min min min blick med sina bruna och mitt hjärta slog slog slog. då när hon inte log eller sa nåt utan bara stod och var. och då när hon bara var var var och när hon bara såg och när hon bara var och när mitt hjärta bara slog och när allt bara bara bara var inget och allt och inget igen. då när det snurrade för hon mötte min blick eller jag mötte hennes blick och då då då allt bara sa pang du är här hon är här och allt är bara här. här.

här.

hon.

och ingen.

och allt.

och jag.

och.

bara lite till.

Vad som är värst?

Att ingen ser. Vilket skal jag är. Du är. Vi är. Echo.Echo.Echo.

Ingen ser. Mig.

Ingen känner. Mig.

Det är värst. Att finnas men inte vara.

Att vara. Men inte finnas.

Han tittar på sig själv i spegeln. Ser ett monster. Känner sig som ett monster. Känner sig så fel, så ful, så äcklig. Det känns som att han växer inför sin egen kritiska blick, hur han expanderar tills han inte längre får plats i spegeln. Han är för stor för spegeln. För äckligt stor.

 

Inga kläder har han på sig. Inte en tråd. Ett tjockt lager av fett borde väl räcka, egentligen. Fett som dallrar när han lyfter en arm för att titta på den mer ingående. Fett som äter upp honom utifrån och inifrån och tar upp varenda tanke han tänker.

 

Lampan lyser starkt från taket, reflekteras i helfigursspegeln som är för liten för att hans enorma kropp ska få plats. Han vill skada sig själv. Skära bort det som inte ska vara där, slita med bara händer för att bli av med det tunga som får siffrorna att rusa till alldeles för höga nummer. Det trycker i bröstet, händerna knyts till hårda nävar som vill krossa spegelbilden som hånfullt skrattar åt honom. Han vill att blodet ska rinna av alla sår de tusentals krossade skivorna av glas orsakat. Kniper ihop ögonen, hårt, så att det blixtrar i regnbågens färger och blir svart. Öppnar dem igen, möter sin egen kalla blick. Svarta ögon som stirrar på honom och han ser sig själv förvandlas till det där monstret som ständigt förföljer honom.

 

Rösterna ekar i huvudet. De skriker på honom. Allt är så jävla fel. De plockar på hans uppmärksamhet, får honom att granska varenda millimeter av sin kropp som är Guds misslyckade försök att skapa en människa. Han känner sig inte som en människa, han känner sig som en hög av fett som bara blir större och större och större.

 

Han behöver något vasst. Något som kan lindra den där smärtan som ligger bakom varje andetag. Han behöver få känna sig levande igen, få känna att något stämmer i honom. Riktiga människor blöder när de skadar sig, han blöder också när något skär in i huden och det gör att illusionen han skapar blir mindre verklig. När rött väller ur honom, pärlar sig nerför hans hud, då känns det som att han lever och som att en del av det där monstret i honom försvinner.

 

Det finns inget vasst i närheten. Inget alls. Han blir desperat. Måste ha något, nu. Rösterna skriker mer på honom, skriker att han är värdelös och misslyckad. Att han är så fel någon kan bli. Att han måste bli bättre, på allt, måste sträva ännu mer efter perfektion. Han vet inte vad perfektion är lika med, han vet ingenting, han vet bara att han måste kämpa för att tillfredsställa det som skriker i honom. Måste. Måste. Måste. Annars kommer han att dö, världen kommer att dö.

 

Han slår på sig själv. Med hårda nävar, slår allt vad han kan. Känner smärtan under huden, på magen, på benen, på bröstet. Fortsätter slå, hårdare. De vill att han ska slå hårdare, de säger att han måste ta i ännu mer. Han vill skrika åt dem att hålla käften, men han vågar inte. Han vet inte vad de skulle göra med honom om han sa emot. Det går inte att säga emot, de har kontrollen, de säger åt honom vad han ska göra. Naglarna river mot låren, långa röda rispor. Han trycker så hårt han kan, sjunker ihop på golvet i en hög av fett som bara fortsätter att dallra, och dallra, och dallra.

 

Hårt trycker han armarna mot magen, precis på rätt sätt. Det finns inget i honom som kan komma upp, men han fortsätter att trycka, hulkar, känner tårarna mot kinderna, känner hur näsan fylls av snor, hur saliven rinner till. Sura uppstötningar av galla, och ögonen som blir rödare och hur tårarna bara fortsätter att rinna. Krypande på alla fyra tar han sig in till badrummet, kramar toalettens kalla porslinskanter medan han häver upp ingenting. Trådar av slem rinner från hans mun, snoret droppar, tårar väter ner hela hans ansikte. Han skakar, hela kroppen darrar. Han fryser så. Det är så kallt.

 

Kan ingen komma och rädda honom nu? Kan ingen ta honom härifrån? Kan ingen för i helvete ta slut på det här nu?

 

Kaklet är så hårt mot hans ben, det bränner av alla rivmärken, pulserar i huvudet. Han vill inte mer. Han vill inte mer. HAN VILL INTE MER. Känner hur kraften i honom bara försvinner, hur han blir så matt. Hur allt bara rinner hur honom och han lägger sig rakt ner på golvet med armarna hårt virade runt benen. Ögonen klipper, han blir så trött, han skakar så. Kan inte sluta skaka. Ångesten greppar hela honom, virar sitt starka grepp runt honom och får honom att hata sig själv ännu mer. Han hatar varenda kvadratmillimeter av hela sin kropp, känner en sån stark avsky för sig själv att illamåendet väller upp igen. Han hulkar, känner mer galla i munnen, spottar ut rakt på golvet och kniper ihop ögonen ännu mer. Pendlar mellan medvetslöshet och krampaktiga panikattacker. Lyssnar på de förbannade rösterna i huvudet som fortsätter skriker hur värdelös han är. Så värdelös. Så misslyckad. Så absolut fel man bara kan bli. Han förtjänar inte att leva. Han förtjänar inte att andas. Han är för fet, ful, äcklig och patetiskt misslyckad för att förtjäna en plats på den här jorden.

 

Med ett darrande andetag känner han medvetslöshetens svarta dvala fånga in honom och befria honom. Äntligen en stund av tystnad.

ligger i min säng med varma fötter och kalla armar och skrynkligt lakan och datorljus mot svart natt. tänker att ett liv ska få plats i en resväska och att Paris ska rymma hela mig. vill dricka rött vin och dingla med benen från eiffeltornet och ha baguette i väskan och måla röda ränder på vita tröjor och aldrig sluta gå i mina kängor. snart. snart snart snart. ett liv, mitt liv, ingens liv, ska packas ned och förflyttas och startas om.

jag är rädd.

jag är rädd.

det är en sådan känsla som äter upp en men som ändå är bra? som konsumerar hela existensen med sin egen närvaro men ändå inte förstör. som finns och som ska finnas och som aldrig borde försvinna.

hon sa det till mig och log inte men såg glad ut ändå. så la hon sin hand över min och det blev varmt och hennes blå ögon sa mer än de ord hon alldeles nyss slingrat runt mig.