Jag var på väg att skriva att tiden står stilla och har stått stilla och kommer fortsätta stå stilla, det är och förblir precis som det alltid varit och kommer vara. Men oj så fel man kan ha. För när jag sitter på tåget och borde vara allvarlig är mina tankar inte mina och jag kan inte låta bli att le. Och när jag gör sådant som inte borde få mig att rysa, ryser jag ändå och det kittlar i magen. Vem var det som beskrev det som kolsyrad dricka? Kolsyrad dricka i hela kroppen som bubblar och fräser och jag vill bara ställa mig på Mount Everst och skrika att livet är så jäkla underbart. Så som det sällan förblir, men så som det får vara i korta sekunder i evigheten.

Jag är kär.