Jag fick en sån plötslig känsla av frihet, så jag var tvungen att skriva ned den någonstans. Det susade till i magen och jag såg framför mig allt som går att göra, allt man kan göra, allt man vill göra. Varför är man så full av mentala begränsningar när det faktiskt är precis så; det enda som sätter stop för en är en själv. Man kan skylla på yttre omständigheter, man kan tycka synd om sig själv som inte har förutsättningarna någon annan har, man kan hitta bortförklaringar och ursäkter och undanflykter, men i grund och botten handlar allt om den man är och det man vill göra. Vill jag låta yttre faktorer bestämma vilken riktning mitt liv ska ta, eller vill jag ta saken i egna händer och göra det jag själv vill göra?

Värt att tänka på.