”Vet du om att jorden kanske överlever solens död?”

 

Tom tittar på sin bror, lyfter blicken från gitarren och låter fingrarna stanna till ett ögonblick innan han fortsätter leka med strängarna. De bildar en svag melodi, formar ljud som letar sig in i rummets alla vrår. Han tittar ner på händerna igen, orkar inte se på Bill. Se på det förstörda som ligger där i soffan mittemot honom.

 

”De har hittat en planet som överlevde sin stjärnas död.”

 

Tom hummar något, fortsätter spela, tittar ut genom det stora fönstret och ser en gnistrande stad. En stad full av stjärnor. Stjärnor som ska dö.

 

”Lyssnar du?”

 

Långa fingrar lägger sig över Toms underarm, hindrar honom från att spela och han måste lyfta blicken för att möta de krossade splittror av vad som en gång var Bill.

 

”Ja, det gör jag,” säger han, rycker till när Bill drar sig tillbaka lite, kryper ihop och viker undan med sina bruna ögon. ”Jag lyssnar.”

 

”Bra.” Bill lägger sig ner igen, sluter ögonen, lägger händerna knäppta ovanpå magen. Ser ut att sova. Ser död ut om det inte vore för den knappa hävningen av hans bröstkorg. Död.

 

Tom ser på de mörka märkena på Bills underarmar. Han ser det mörka på hans hals som skiftar i rött. Han ser den utmärglade kroppen som är så tom på näring att det är ett under att den fortfarande fungerar. Han ser på sin Bill.

 

”De säger att jag är en stjärna, Tom.” Bills röst är låg och tunn. En ansträngning. ”Kommer jag också att dö då?”

 

”Alla kommer att dö.” Tom svarar, återgår till strängarna som är det enda i hans liv som är tryggt just nu. ”Alla dör nån gång.”

 

”Ja, men jag vill dö nu.”

 

 

Tom böjer ner huvudet mot gitarrkroppen och låter pannan vila mot det svala behandlade träet. Det bränner bakom ögonlocken, bränner djupt inne i honom. Äter upp honom. Melodin hans fingrar skapade har tystnat. Allt som hörs är ljudet från staden med de miljoner stjärnor där utanför som kommer att dö.

 

”Jag vill dö nu.”

 

Bills röst väver sitt nät runt honom och han märker inte att han skakar förrän han tappar greppet om gitarren och den faller i golvet med en duns. En bedövad duns från heltäckningsmattan. Heltäckningsmattan med röda blodfläckar. Tom andas ytligt, känner hur fingrarna krampaktigt greppar i jeansens hårda material medan han försöker få kontroll över det som vill sluka honom.

 

”Det är inte meningen att vissa ska leva,” säger Bill och Tom är så trasig att han inte kan gå sönder mer. ”Det är inte meningen.”

 

Tom reser sig upp och går. Hotellrumsdörren slår igen bakom honom och han får knappt upp sin egen dörr för att händerna skakar så. Mörker omsluter honom. Bilden av Bill i det knappa ljuset från sänglampan finns där hos honom. Omfamnar honom med sitt stillsamma leende.

 

Kvar ligger en Bill med slutna ögon. Händerna knäppta över magen. Djupa skuggor i hans ansikte och torra läppar. Om han ligger så här, helt stilla så känns det inte. Inget alls. Då skulle han nästan kunna vara död. Om han bara inte rör på sig, inte tänker, inte känner. Då går det bra.

 

Men hur många människor lever på det sättet?

Comments
Written by: Malin

Åh, du är så himla duktig, vet du det? Jag blir nästan ledsen av att läsa, bara för att du lyckas så bra med stämningen och orden och allt bara smälter ihop till något helt fantastiskt hjärtskärande fint. Så bra. Talang.

Puss

2010-07-07 | 22:29:05
http://fliegen.blogg.se/
Written by: Jasmin

Men åh nu gråter jag igen. Du lyckas alltid, alltid, alltid beröra mig med dina texter Julia. Din talangfulla människa. Åh vad du är bra.

2010-07-10 | 16:05:59
http://childhoodlight.blogspot.com
Written by: Sanja

håller med Jasmin. du är så jävla talangfull så det är sjukt. har aldrig stött på duktigare människa. Im honest.

2010-07-15 | 23:24:15
http://bionicblondie.blogg.se/

Leave your thoughts here:

Name:
Remember me?

Email: (only for me to see)

Your website:

Response:

Trackback