S(he) be(lie)ve(d)

- Jag vill ha dig, säger hon och han möter inte hennes blick. För hennes ögon är så ärliga och hans samvete är bara blankt.

- Nej, det vill du inte, är vad han svarar medan hennes hjärta jagar ikapp med tiden som aldrig slutar slå. Hans ansikte är utan rörelse och hans ögon tittar utan att se.

Hon lutar sig bakåt mot tegelväggen och blåser ut vit cigarettrök i natten. Han tar den från hennes tunna pek- och långfinger, drar in gift i sina lungor, och sätter tillbaka den mellan hennes läppar igen. De är bleka. Lite fnasiga. Och natten är fuktig, en himmel tung av moln.

- Vad gör du med mig, suckar hon och försöker låta bli att gå sönder. Upprepar orden, långsammare, tystare, som om hon pratar med sig själv och inte har publik i form av bruna ögon som studerar men inte känner.

Han ler lite smått. Överlägset?

Hon ser bort.

- Du är min, säger han till slut efter för lång stund av syrsornas ensamma spelande. Bara min.

Även om hon skulle vilja går det inte. Hon nickar med stängda ögon, öppnar dem en springa för att låta blicken vila på han som får hennes hjärta att fortsätta slå.

- Ja, det är jag.

- Det är du.

Ett kallt finger stryker längs med hennes käke, drar över hennes halvt öppna läppar. Hon ryser. Håren ställer sig upp på de bara armarna. Rädsla för vad han gör med henne. Hur en beröring kan få henne att sublimera till inget.

Hans läppar är svala mot hennes. De långa kedjorna runt hans hals är kalla mot hennes bara nyckelben när han drar henne till sig. Han attraherar henne. Hon repellerar honom. En evig cirkel av ingenting som aldrig leder till något bra. För henne, i alla fall. Han är nöjd med en varm kropp mot sin för en stund, ett hjärta att stjäla och stampa på när lusten faller in.

- Du, viskar han i hennes öra. Biter i örsnibben. För hårt. Hon kvider. Du är bara min, upprepar han lågt, morrande. Ett vaktande djur med ett byte i famnen. Ett byte med bultande kropp av åtrå.

- Din, mumlar hon mot hans öppna mun. Låter hans tunga gräva ut hennes själ, sjunker ihop mot honom och försvinner i en tillfällig värld av den kärlek hon aldrig kommer att få. Av honom. För han är ett skal av ett svart hål. Som slukar och aldrig släpper ut igen. Hennes själ är förlorad i honom och det var länge sedan hon insåg att hon inte kommer att möta sig själv igen.

Hon är hans.

Det blir blå märken av hans framfart på hennes hals. De svartmålade naglarna river djupt sin väg inåt, tar aldrig slut. Hon älskar medan han leker. Teglet mot hennes rygg är vasst och kallt. Vinden får löven att prassla. Tändaren klickar till när han tänder sin dödliga cigarett. Glöden lyser i mörkret. Han andas in djupt, stirrar på henne med intetsägande blick, låter handen sjunka från munnen och lutar sig neråt, framåt, för att andas ut i hennes mun. Hon andas in girigt, sväljer, försöker känna värmen från hans kropp. Den som inte är för henne. Inte ens på lån.

Fimpen fräser mot hennes hud när han håller henne fast. Huden krullar ihop sig och hon kvider, vrider sig, får vita märken på armarna av hans beniga händer. Han stirrar på henne, andas häftigt, hon ler. Då ler han också, tomt och kallt. Kysser henne, häftigt, trycker henne mot väggen som skär in i skulderbladen.

- Jag älskar dig, väser hon fram medan hans lätta kropp pressar ur luften ur henne. Det bränner i hårbotten från näven av hår han har i sin hand. Hennes hals blottas. Han biter. Ser inget mer än spelet han aldrig går som förlorare ifrån.

- Nej, det gör du inte, är vad han säger innan hon ger upp och låter honom dricka den kärlek som aldrig tar slut.

Hon är inget annat än hans, trots allt.